Den som väntar på nåt gott...

Senaste veckorna har Jacob varit ganska dålig på att äta middag. Fick han bestämma själv skulle det bli fil och flingor dagarna i ända. Säger vi middag, säger han Nej tack! Grr... Flera dagar i rad har han fått lägga sig utan mat. Han kör med oss. Han vill styra och bestämma. Ni kommer väl ihåg inlägget om att vara kung. Kampen pågår än!

Så nej, ingen annan mat om den inte passar... kan låta hårt, men det behövs.
Idag efter jobbet kom Tommy hem med kanelbullar. Han dyker alltid ner i påsen när vi handlat för att se om det finns något gott som han vill ha. Gissa om han hittade kanelbullarna på en microsekund. Han har näsa för sånt!
Men glädjen tog snabbt slut när både mamma och pappa sa att han var tvungen att äta middag för att få något annat över huvud taget.

Reglerna var hur klara och tydliga som helst, så vad gör han. Jo, han klättrar upp på sin stol, hårt hållandes i kanelbullepåsen, och sätter sig tillrätta. Öppnar den lite försynt och luktar, luktar och åter luktar. Sedan ler han stort. Vi påminde honom om och om igen om att han inte fick röra dem. Efter maten!
Han var så söt när han satt där och sniffade kanelbulle.
Han åt tillsist sin mat och sedan blev det kanelbulle :) Första gången någonsin som han har tagit åt sig av orden att äta upp middagen först. Han måste verkligen ha velat ha den där bullen. Annars hade han skitit fullständigt i maten ändå.