Sockerberoende

Det kanske inte är så många som känner till att jag under ganska lång tid haft ett enormt sötsug, godisberoende helt enkelt...eller ätberoende kanske. Det blev nog godis mer eller mindre varje dag under en ganska lång tid. Efter klockan slagit 18 kom den lilla sockerdjävulen fram och sprängde sig in i alla tankar "Du är sugen på något. Kolla om det finns nåt i kylen. Godis, kakor, mackor. Ta vad som finnes. Mmmm.. Snabba dig" Jag har hatat honom länge, men vad gör man. Jo man fortsätter. Man äter. Godis är ju gott.
Det är tragiskt, men att ha godisbegär kan nog kännas lika jobbigt som att få bukt med alkoholmissbruk eller att sluta röka. Det är enorm abstinens som kan tränga sig in i huvudet på en. Det är inte många som förstår, men de som är eller har varit där VET att det är svårt att bryta dessa ovanor.
Tanken har faktiskt slagit mig att be om hjälp. Seriös hjälp. Det sjuka är (och motsägelsefullt till det jag sagt ovan) att jag kan tvärsluta precis när jag vill...OM...jag har någon vid min sida som gör samma sak. Det är det ENDA som motiverar mig. Jag kan sluta om jag verkligen vill. Jag kan bara inte göra det själv. Är jag själv vet jag inte hur. Svårt att förklara.

Jag har försökt styra upp rutiner och slutat äta om kvällarna, men det är såååå svårt. Fungerar det så varar det några veckor, sedan är jag där igen.... *suck* Jag har varit uppgiven många gånger. MÅNGA. Tro mig. Motiverad men ändå så omotiverad.
I mitten av november fick jag nog. Säkerligen 10e gången. Skillnaden denna gång var att jag inte var ensam. Jag har en person som driver på och motiverar mig med sockerberoendet och en på träningsfronten. Jag är enormt tacksam för detta.
Det här inlägget låter säkert helt utflippat och överdrivet, men saken är att det är MÅNGA som har det så här. Det är bara ingen som säger det eller som förklarar den verkligen som verkligen är. Alla tror det handlar om för många kilon på vågen. Det är inte det. Den där sockerdjävulen förföljer en hela tiden.

Nu ca 3 månader senare har jag inte ätit en enda godisbit, druckit någon saft/läsk/sprit, stoppat i mig en enda kaka, glass, pizza, hamburgare, mumsat på popcorn, chips eller något annat godisliknande förutom på lördagar. Lördagar är enda fridagen i veckan. INGA UNDANTAG what so ever. Eller jo, ett undantag, och det är om det är kalas. Födelsedagskalas på annan veckodag är ok, men med målet att äta så lite som möjligt. Detta har dock inte inträffat än..kalas mitt i veckan alltså.

Fattar ni, 3 månader! Jag har nog inte klarat mer än 6-7 veckor som längst tidigare. Jag är stolt över mig själv. Faran är inte över än. Det är som för en alkoholist, de kan inte ta en drink nångång ibland utan att riskera att hamna där igen. Samma här. De rutiner jag satt upp för mig själv måste jag hålla. Minst ett år innan jag kanske (och jag säger kanske) kan hantera att släppa på rutinerna utan att det blir som det varit.

Först nu 3 månader efter jag började kan jag säga att det är mer hanterbart. Första två månaderna var egentligen inte värre än nu, men den tiden var jobbig för det kändes hela tiden som att jag valde bort saker som jag inte hann äta på lördagen. Det blev en uppoffring istället för en belöning. Dagen blev för kort. Lördagen var ju inte meningen att den skulle bli en storätardag, men det blev den ibland. Jag ville ju ha lite av allt kändes det som. Jobbigt. Idag är det bättre. Inget smakar sådär jättegott och alla kakor som radas upp en gång i veckan på jobbet kan jag titta på utan att känna att jag valt bort. Det är okej liksom. Visst, vissa lördagar är hemska, men åter igen. Det är en fridag med målet att kunna hantera normala mängder socker....att kunna unna sig en fika eller en påse godis.
Jag kommer ihåg första lördagarna när man med barnögon klev in på Hemmakväll och plockade "lite" godis. Lik förbannat var påsen större än vad jag orkade äta upp. Senaste lördagarna har jag köpt 1-1,5 hekto. Det räcker. Allt annat äter man ändå bara av annan anledning än att man är sugen.

Dessa tre månader har bara handlat om att bryta ett godisberoende. Inget annat. Det har inte handlat om att gå ner i vikt. Bara bryta beroenden.
Det långsiktiga målet är att gå ner ca 15 kilo. Ingen stress dock. Var sak har sin tid. Jag är inte ute efter att banta. Det är inte min grej. Jag tänker inte göra några större förändningar i min kost och än mindre räkna kallorier. Jag anser inte att jag behöver det. Jag behöver dock leva ett sundare liv, dvs bli av med mina ovanor och börja röra på mig. Jag tror faktiskt att det räcker ganska långt.
I januari började jag träna. Jag är evigt tacksam till min kollega på jobbet som manar på mig och motiverar mig att träna även på de jobbiga dagarna. Varje måndag spelar vi squash. Det är jättekul och sjukt jobbigt :)
Tyvärr räcker inte detta långt för mitt långsiktiga mål. Så denna vecka som kommer ska jag ge mig på lite träning här hemma. Crosstrainern ska fram och jag ska bättra på konditionen samt försöka stärka upp mage och rygg.
Jag har ett mål fram till våren och det är att springa till och från träningen i stan (Squash). Utöver detta ska jag träna hemma minst två gånger i veckan...helst varje dag. Träningen hemma ska väl bli kortare pass, fast ofta. Jag måste. Så är det. Det är nu eller aldrig. Jag vill tillbaka...
Jag vill känna energi, glädje och stolthet. Jag vill trivas med mig själv igen.