Min tatuering

Ibland ser folk den av en slump. Vissa vet att den finns, andra inte. Det händer i alla fall då och då att jag får frågan vad den betyder. Hur många har en tatuering med en betydelse? En betydelse för dig personligen? En del tatuerar häftiga bilder, andra text. Men vad betyder den för just dig? Något? Inget?

Min står för Inre Styrka. Den betyder massor för mig. Den har en mening. Jag minns inte om jag bloggat om detta för några år sedan, men kontentan av det hela är att det är en påminnelse. En påminnelse att inte glömma bort att vara beslutsam och att våga. Man måste själv ta sig dit man vill. Ingen gör det åt en! Man måste tro på sig själv.


Jag vill tro (nu i efterhand) att jag alltid haft en hel del inre styrka och drivkraft. Jag har bara inte alltid kunnat få ut det. Kunnat visa det. Tro. Våga förändras. Jag var väldigt tillbakahållen när jag var yngre. Jag var ingen person som klev ut i centrum, som drog uppmärksamhet till mig. Det kom dock en vändpunkt 1999/2000. Det jag var med om och fick uppleva förändrade mitt liv. Det gjorde verkligen det. Jag tänker på det än idag. Det är svårt för andra att förstå, men det blev en helomvändning. Ett avbrott från vardagslivet. Från den roll jag hade, men inte ville ha.
Visst är det svårt att förändras när alla vet hur du är? De förväntar sig att du ska vara på ett speciellt vis. Du är konstig om du helt plötsligt är annorlunda. Jag ville vara annorlunda. Jag ville bara skrika ut min frustration. Jag var inte den alla såg mig som.

Efter mina 9 månader i Israel kom jag hem som en ny människa. Jag mådde bra. Många kommenterade att jag var annorlunda. Mer öppen. Tog för mig. Vågade stå för den jag var. Jag hade en åsikt som jag delade med mig av. Det var en enorm lättnad. Jag trivdes med mig själv. Var stolt. Framåt.
Tiden i Israel utvecklade mig enormt. Jag fick uppleva saker jag aldrig upplevt tidigare. Det är det bästa jag gjort i mitt liv. Jag träffade helt underbara människor och fick lära mig värdet av så mycket. Jag frigjorde mig.
Den inre styrkan räcker långt när man väl hittar den. Det är drivkraften. Se förbi alla hinder. Allas åsikter. Och våga tro. Våga göra. Var dig själv.

Jag försöker tänka på detta när den inre styrkan är totalt bortblåst. För det händer. I perioder för ofta. Man blir rädd. Men för vad? Är man feg? Vågar man inte tro tillräckligt...kasta sig ut? Eller varför svänger det så snabbt? Det gäller att inte glömma...

Det finns en annan sida av grunden till tatueringen också. Samma innebörd, men annan händelse. Min farfar. Han inspirerade mig många gånger som yngre. Han var cool. Han kunde fast han inte kunde. Imponerande. Han skojade om sina begränsningar. Trots benprotes klättrade han i träd när han var typ 70. Han red. Han skrattade. Han var som alla andra, fast ändå inte. Det var nåt extra. För mig. Han ville och han kunde! Ibland ångar jag att jag aldrig sa nåt. Han fick aldrig veta.
Kan du, kan jag. RIP.